En vårvinterdag tidigare i år tog jag en promenad över broarna från Liljeholmen till Reimersholme. Märkligt nog så var det första gången jag promenerade på denna ö i Stockholms innerstad. Det märkliga ligger i att jag har bott i stort sett hela mitt liv i huvudstaden. Jag måste säga att jag tycker om den sortens märkligheter; att jag efter 33 år fortfarande har platser kvar att upptäcka i min hemstad.
När jag promenerade där, med min son sovandes i vagnen, tänkte jag på Rutger Ingelman. Han är en av mina hjältar och förebilder bland pedagoger, en av de lärarutbildare som gjort mig till den lärare jag är. På Lärarhögskolan i Stockhom var han något av en legend. Jag skulle vilja passa på att skriva några rader om denne man.
Anledningen till att jag tänkte på Rutger var att han bodde på Reimersholme. Det nämnde han en gång under ett matematikseminarium han ledde. Jag tror att det kom upp av att han hade skrivit upp gatunumret han bodde på bland en massa andra tal på tavlan. Tanken var att vi skulle gissa vad siffrorna och talen på tavlan betydde. Det var ett exempel på ingångar till matematik under de första skolåren.
Det känns logiskt att Rutger bodde just på Reimersholme. Lärarutbildningen låg en gång i tiden på Blommensberg i Liljeholmen och när jag utbildade mig låg den på Konradsberg på Kungsholmen. Rutger bodde mitt emellan dessa två platser.
Jag kände själv inte Rutger. Han var en person jag stötte på då och då under utbildningen. Men han var en lärare som gjorde intryck. Dök det upp en öppen föreläsning som han höll så gick jag dit. Han utstrålade en otrolig värme och glädje och kärlek för barn, förskola och skola. Det är omöjligt att beskriva Rutger utan att använda ordet värme. Jag tänker ibland på honom som den lärare jag själv vill vara.
Det känns svårt att fånga essensen av en människa i text. Men det är hjältar som Rutger vi behöver skriva om. Han var inte en publicerad forskare, utan en undervisande lärare och lärarutbildare. Därför är det vi som påverkas och inspireras som måste skriva. Vissa texter skrev han så klart. Jag bläddrar ibland i boken Besjälat lärande, som han var en av författarna till, för att höra hans röst. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2010.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva en längre, utförligare text om Rutger Ingelman.
Tack Richard! Du beskriver verkligen en själ som satte så starka spår i våra inre med just detta allt som han var. Fylld med värme och kärlek till sin nästa. Han finns var dag med i mitt inre då jag åker förbi en plats där han gav något av det fina man kan få...och jag tänker att vi är lyckligt lottade som fått möjlighet att väva in de trådar han gav i våra livsvävar.
SvaraRaderaTack än en gång för att du delade dina tankar. Kram och grattis till ett litet nytt liv till vår jord! Lena