Tänkte skriva lite om avdelningslösa förskolor igen. Jag har ju tidigare här på bloggen varit kritisk mot den avdelningslösa trenden. Nu ska jag försöka nyansera mig lite.
Strax för jul hälsade jag och mitt barn på min tidigare arbetsplats, där jag slutade 2012. Jag brukar då och då återvända dit, eftersom jag trivdes så bra där (det var mest geografi & familjelivet som fick mig att byta jobb) och verkligen tycker om mina kollegor där. Det jag alltid slås av när jag kommer dit, så även denna gång, är hur positiv, rolig och kreativ den förskolan är. Varje gång jag är där börjar jag längta tillbaka.
När man går in på förskolan hamnar man mitt i ett kreativt flöde. Det händer saker överallt, barnen rör sig fritt, pedagogerna testar nya idéer, man improviserar, exprimenterar, testar sig fram. Organisatoriskt och fysiskt består förskolan av två "baser", en för de små barnens hemvist, en för de storas. Emellan baserna ligger matsal och ateljé. Även om projekt drivs i små grupper är alltså sammanhanget väldigt stort. Och för att nu komma till nyansen i mitt inlägg: Jag tror att det stora sammanhanget är en av förklaringarna till det pedagogiska flow som genomsyrar verksamheten. Många kollegor och gruppkonstellationer ger utrymme för variationer och pedagogiskt nytänkande.
Läste i någon av alla pedagogiska tidskrifter (minns tyvärr inte vilken) om fördelar med storarbetslag. I intervjuer hävdade ett antal pedagoger ungefär det jag just skrev; att gruppstorleken ger handlingsutrymme. Jag tror också att detta går att koppla till det Klara Dolk skriver i sin avhandlling Bångstyriga barn (som jag redan rekommenderat). Hon skriver: "Problemet med gemensamma förhållningssätt är att de tenderar att leda till att interaktionen mellan barn och vuxna i en mening redan är förutbestämd". Min hypotes är då, att i stora arbetslag accepterar man större skillnad i förhållningssätt pedagoger emellan, än vad man gör i små arbetslag. Och att även om detta kan ha sina nackdelar, så finns kreativitet och improvisationsfrihet som en fördel.
Jag måste dock kontra mig själv med en invändning: Barnen då? En upplevd kreativ miljö bland pedagoger är kanske inget bevis för att detta är det bästa för barnen?
Problemet är ju att effekterna av olika pedagogiker är svåra att leda i bevis, och då blir det våra (pedagogernas) upplevelser av hur saker fungerar som avgör. Jag tror personligen inte att vår verksamhet är riktigt så mätbar som tidsandan kräver att den ska vara. Det pratas mycket om utbildningsvetenskap men lite om undervisningskonst på universitet, i politiken, i medierna.
Själv vacklar jag i mina åsikter om hur en förskola organiseras bäst. Å ena sidan det kreativa flödet på en avdelningslös förskola… Å andra sidan tryggheten och de stabila relationerna i ett litet sammanhang…
För att spetsa till det hela ytterligare så har vi på mitt nuvarande jobb just tagit beslut om att återgå till mer uppdelade avdelningar. (Jag var med på en planeringsdag nyligen, då jag ska tillbaka från föräldraledigheten i mars.) Detta kändes nödvändigt då känslan i den stora gruppen mest blivit kaosartad. Vi resonerade kring Pramling-Samuelssons forskning när vi tog beslutet.
Vilket tar oss tillbaka till Skolverkets allmänna råd, som jag skrev om för ett tag sedan. Läste i tidningen Förskolan (1/2014) att man i de nya råden bestämt sig för att ta bort siffror som riktlinjer för gruppstorlekar i förskolan. I stället ska en helhetsbedömning göras av vad som är en rimlig gruppstorlek i varje specifikt sammanhang. Ok. I bästa fall fungerar detta. Stora grupper där och när det är bäst. Små grupper där och när det är motiverat. Dock känns anledningen till att riktlinjen (15 barn) slopas inte helt seriös: "En orsak är att siffran inte efterlevs". Ska det resonemanget föreställa pragmatism?
Måste avsluta detta inlägg med att skiva om Ewa Samuelssons trolleripolitik. Samuelsson är kristdemokratiskt borgarråd i Stockholm, och blev i slutet av förra året intervjuad i en av lokaltidningarna (Tidningen Liljeholmen/Älvsjö 50/2013). Där hävdar hon att hon vill ha max 12 barn i småbarnsgrupperna i förskolan. Det låter ju bra. Sedan läser man vidare: "Jag tycker att skatten ska vara så låg som möjligt". Det låter ju också bra. Problemet är bara att tillsammans låter det som hokus pokus.
fredag 24 januari 2014
torsdag 19 december 2013
Medan pysen sover
Tillbaka till likabehandlingen
I måndags gjorde jag ett gästspel på jobbet. Min son fick vara hos sin mamma på hennes jobb ett par timmar, vilket bara var kul för honom då han nu är 13 månader och även hans mamma är förskollärare.
Jag hade blivit ombedd att sitta med i en referensgrupp för att revidera enhetens likabehandlingsplan. Av detta har jag stor erfarenhet från min förra arbetsplats, där jag var drivande i att inkludera alla enhetens pedagoger, föräldraråd och även barnen i formuleringen av likabehandlingsplanen. Det var då jag som i slutändan skrev likabehandlingsplanen baserat på detta omfattande förarbete. Processen med planen förde sedan mig och enhetens pedagogiska ledare till OMEP:s världskonferenser i Göteborg 2010 och Hong Kong 2011, där vi presenterade vårt arbete med interkulturalitet, som blivit ett centralt fokus.
Sedan jag bytte arbetsplats för två år sedan har jag tyvärr inte fått något utrymme att fokusera på dessa frågor (även om vardagen på förskolan naturligtvis genomsyras av ett praktiskt likabehandlingsarbete). Men nu är det alltså dags igen.
Att få återvända tillfälligt till jobbet i ett sådant forum gjorde mig lite mer taggad att komma tillbaka efter min föräldraledighet, vilket är tänkt att ske i mars. Det blev bra diskussioner i en kompetent referensgrupp där jag inte kände särskilt många sedan tidigare. Gruppen leddes av enhetens pedagogiska ledare, som jag själv var med och intervjuade innan hon anställdes i våras. Innan hon hann börja gick jag på föräldraledighet, vilket innebär att jag aldrig arbetat med henne förrän nu. Jag tror att hennes kunnande kan vara väl behövd hos oss, och jag är glad att det är en pedagogista från Reggio Emilia Institutet vi fått till oss.
Det blir en fortsättning på referensgruppens arbete i februari och jag ser fram emot att få driva ett likabehandlingsarbete i kollegiet och föräldrarådet framöver.
Och apropå likabehandling så har jag under hösten i långsam takt läst Klara Dolks avhandling Bångstyriga barn, som inte minst skriver om svårigheterna och komplexiteten i att låta barnen vara med och forma likabehandlingsarbetet. Klart rekommenderad läsning!
Jag hade blivit ombedd att sitta med i en referensgrupp för att revidera enhetens likabehandlingsplan. Av detta har jag stor erfarenhet från min förra arbetsplats, där jag var drivande i att inkludera alla enhetens pedagoger, föräldraråd och även barnen i formuleringen av likabehandlingsplanen. Det var då jag som i slutändan skrev likabehandlingsplanen baserat på detta omfattande förarbete. Processen med planen förde sedan mig och enhetens pedagogiska ledare till OMEP:s världskonferenser i Göteborg 2010 och Hong Kong 2011, där vi presenterade vårt arbete med interkulturalitet, som blivit ett centralt fokus.
Sedan jag bytte arbetsplats för två år sedan har jag tyvärr inte fått något utrymme att fokusera på dessa frågor (även om vardagen på förskolan naturligtvis genomsyras av ett praktiskt likabehandlingsarbete). Men nu är det alltså dags igen.
Att få återvända tillfälligt till jobbet i ett sådant forum gjorde mig lite mer taggad att komma tillbaka efter min föräldraledighet, vilket är tänkt att ske i mars. Det blev bra diskussioner i en kompetent referensgrupp där jag inte kände särskilt många sedan tidigare. Gruppen leddes av enhetens pedagogiska ledare, som jag själv var med och intervjuade innan hon anställdes i våras. Innan hon hann börja gick jag på föräldraledighet, vilket innebär att jag aldrig arbetat med henne förrän nu. Jag tror att hennes kunnande kan vara väl behövd hos oss, och jag är glad att det är en pedagogista från Reggio Emilia Institutet vi fått till oss.
Det blir en fortsättning på referensgruppens arbete i februari och jag ser fram emot att få driva ett likabehandlingsarbete i kollegiet och föräldrarådet framöver.
Och apropå likabehandling så har jag under hösten i långsam takt läst Klara Dolks avhandling Bångstyriga barn, som inte minst skriver om svårigheterna och komplexiteten i att låta barnen vara med och forma likabehandlingsarbetet. Klart rekommenderad läsning!
torsdag 5 december 2013
Å ena sidan, å andra sidan… Om bildning & kreativitet, kunskaper & arbete.
Det här blir ännu ett inlägg som tar avstamp i en artikel i Pedagogiska magasinet. I senaste numret (4/2013) intervjuas idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Han gav för ett par år sedan ut Hets! En bok om skolan och talar i intervjun om kunskaps- och bildningssyn.
Som jag tolkar Liedman är han en bildningsförespråkare av klassiskt akademiskt snitt. Han sågar utbildningsministern med följande ord: "Björklund har ju så stora idéer om [..] sådana där kunskaper som bara är något slags fakta och inget mer". Visst har Liedman en poäng med sin kritik. Han vill antagligen ha en skola där en bredare bildningsansats frigör människor. Det finns en demokratisk aspekt i hans synsätt.
Jag står själv till vänster politiskt och det är lockande för mig att falla in i kören av högljudda Björklund-kritiker. Och missförstå mig rätt: Jag är kritisk till den mannens parti och politik. Men för den intellektuella hederlighetens skull: Har inte Björklund också sina poänger? För ett par år sedan kallade han den skolpolitik som har förts ett antal decennier för "ett svek mot arbetarklassens egna barn". Jag gissar att han syftade på friare studier som gynnar de med "rätt" bakgrund samt minskningen yrkesinriktningar i gymnasieskolan.
Tolkar man dessa två gubbar som jag gjort nu, måste man väl ändå säga att båda har rätt och båda har fel... Visst ska väl en utvecklande bildning vara central i skolan? Och visst ska väl skolans ramar ge alla elever möjligheter att klara sig? Att skolan leder till högskolebehörighet är väl bra? Och att den ger yrkesfärdigheter? Å ena sida, å andra sidan…
Jag har ett annat citat uppskrivet i min anteckningsbok (jag tror att det är taget ur DN någon gång nu i höst men är inte säker). Det är hjärnforskaren Pontus Wasling som säger följande:
"[…] kreativitet handlar om att minnen kombineras och kopplas till varandra. Plötsligt ser man ett större sammanhang. Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin om han inte varit envis och tragglat vidare. Google hade inte löst problemet åt honom."
Utan att veta något om om den gubben och vad han står för, så tycker jag ändå att det är ett ganska balanserat synsätt. Faktakunskaper å ena sida. Kreativitet och fritänkande å andra. Jag tror att såväl Liedman som Björklund skulle kunna hålla med.
Och därmed är vi framme vid det viktiga ordet balanser! Detta honnörsord för pedagoger. En av mina intellektuella förebilder är lärarutbildaren Lars-Åke Kernell. Han har skrivit en bok om läraryrket som heter just Att finna balanser. Det var den första bok jag slog upp på lärarhögskolan och det är en av de böcker jag då och då fortfarande återvänder till. Bara titeln sätter fingret på skolans och lärarens uppgift. Å ena sidan, å andra sidan…
På Freinetsrörelsens hemsida ( http://webnews.textalk.com/kaprifol/det-som-var-konservativt-pa-60-talet-kanske-ar-viktigt-for-barnen-idag ) hittade jag ett gammalt föredrag av Kernell där han ganska kärnfullt beskriver pedagogikens balansakt. "Ofta vinglar de pedagogiska strömningarna från den ena ytterligheten till den andra", säger han och exemplifierar med fyra motsatspar:
Frihet - Ordning
Individ - Grupp
Teori - Praktik
Trygghet -Utmaning
Han beskriver samtidt läraryrket som både ett artisktyrke och ett ingenjörsyrke. Hängivenhet, intuition, känsla måste balanseras med kunskaper, struktur, noggrann planering.
Jag tycker nog att Kernell är den som med störst intellektuell hederlighet beskriver skolans dilemman och utmaningar. Man skulle kunna önska lite mer av denna hederlighet i politiken och den mer högljudda delen av debatten.
Som jag tolkar Liedman är han en bildningsförespråkare av klassiskt akademiskt snitt. Han sågar utbildningsministern med följande ord: "Björklund har ju så stora idéer om [..] sådana där kunskaper som bara är något slags fakta och inget mer". Visst har Liedman en poäng med sin kritik. Han vill antagligen ha en skola där en bredare bildningsansats frigör människor. Det finns en demokratisk aspekt i hans synsätt.
Jag står själv till vänster politiskt och det är lockande för mig att falla in i kören av högljudda Björklund-kritiker. Och missförstå mig rätt: Jag är kritisk till den mannens parti och politik. Men för den intellektuella hederlighetens skull: Har inte Björklund också sina poänger? För ett par år sedan kallade han den skolpolitik som har förts ett antal decennier för "ett svek mot arbetarklassens egna barn". Jag gissar att han syftade på friare studier som gynnar de med "rätt" bakgrund samt minskningen yrkesinriktningar i gymnasieskolan.
Tolkar man dessa två gubbar som jag gjort nu, måste man väl ändå säga att båda har rätt och båda har fel... Visst ska väl en utvecklande bildning vara central i skolan? Och visst ska väl skolans ramar ge alla elever möjligheter att klara sig? Att skolan leder till högskolebehörighet är väl bra? Och att den ger yrkesfärdigheter? Å ena sida, å andra sidan…
Jag har ett annat citat uppskrivet i min anteckningsbok (jag tror att det är taget ur DN någon gång nu i höst men är inte säker). Det är hjärnforskaren Pontus Wasling som säger följande:
"[…] kreativitet handlar om att minnen kombineras och kopplas till varandra. Plötsligt ser man ett större sammanhang. Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin om han inte varit envis och tragglat vidare. Google hade inte löst problemet åt honom."
Utan att veta något om om den gubben och vad han står för, så tycker jag ändå att det är ett ganska balanserat synsätt. Faktakunskaper å ena sida. Kreativitet och fritänkande å andra. Jag tror att såväl Liedman som Björklund skulle kunna hålla med.
Och därmed är vi framme vid det viktiga ordet balanser! Detta honnörsord för pedagoger. En av mina intellektuella förebilder är lärarutbildaren Lars-Åke Kernell. Han har skrivit en bok om läraryrket som heter just Att finna balanser. Det var den första bok jag slog upp på lärarhögskolan och det är en av de böcker jag då och då fortfarande återvänder till. Bara titeln sätter fingret på skolans och lärarens uppgift. Å ena sidan, å andra sidan…
På Freinetsrörelsens hemsida ( http://webnews.textalk.com/kaprifol/det-som-var-konservativt-pa-60-talet-kanske-ar-viktigt-for-barnen-idag ) hittade jag ett gammalt föredrag av Kernell där han ganska kärnfullt beskriver pedagogikens balansakt. "Ofta vinglar de pedagogiska strömningarna från den ena ytterligheten till den andra", säger han och exemplifierar med fyra motsatspar:
Frihet - Ordning
Individ - Grupp
Teori - Praktik
Trygghet -Utmaning
Han beskriver samtidt läraryrket som både ett artisktyrke och ett ingenjörsyrke. Hängivenhet, intuition, känsla måste balanseras med kunskaper, struktur, noggrann planering.
Jag tycker nog att Kernell är den som med störst intellektuell hederlighet beskriver skolans dilemman och utmaningar. Man skulle kunna önska lite mer av denna hederlighet i politiken och den mer högljudda delen av debatten.
torsdag 28 november 2013
Kyrkoskatten & kyrkkaffet
Förra året lämnade jag Svenska kyrkan efter ett helt liv som passiv och icke troende medlem. Jag är så pass gammal att jag föddes till ett automatiskt medlemskap i dåvarande statskyrkan och är dessutom döpt - av tradition och respekt för mor- & farföräldrar. Mina föräldrar hade själva för länge sedan begärt utträde och jag har fortfarande aldrig träffat en mer aggressiv religionsmotståndare än min pappa.
När jag väl tog tag i saken att lämna en kyrka som jag aldrig riktigt tillhört skulle ett formulär med motivering fyllas i. Jag tog ut svängarna rejält och skrev en lång harang om religionens inneboende vansinne. Egentligen kanske pengarna jag skulle spara på att inte betala kyrkoskatt var en mer avgörande orsak.
Nu som föräldraledig vistas jag mer i kyrkan än någonsin. Det har ingenting med tro att göra. Det har att göra med att Svenska kyrkan är den bästa organisation jag stött på att ordna barnvänliga kaféer, öppna förskolor, sång- & rytmikgrupper, etc. Och det görs med värme. Kyrkan sköter i själva verket denna uppgift bättre än kommunen. Och det är gratis vare sig man är medlem eller inte.
Där jag bor finns en kvarterskyrka som jag och min son besöker flera gånger i veckan. Fikat är billigt och pengarna lägger man själv i en burk.
Jag är fortfarande inte troende. Och även om jag vore det så skulle jag nog inte kunna ställa mig bakom kyrkans historia av förföljelser och maktmissbruk. Men däremot ser jag nu vilket bra och viktigt arbete kyrkans fotfolk gör.
Så länge jag hänger på kvarterskyrkan kommer jag lägga extra pengar i burken när jag fikar. Jag betalar ju ingen kyrkoskatt.
När jag väl tog tag i saken att lämna en kyrka som jag aldrig riktigt tillhört skulle ett formulär med motivering fyllas i. Jag tog ut svängarna rejält och skrev en lång harang om religionens inneboende vansinne. Egentligen kanske pengarna jag skulle spara på att inte betala kyrkoskatt var en mer avgörande orsak.
Nu som föräldraledig vistas jag mer i kyrkan än någonsin. Det har ingenting med tro att göra. Det har att göra med att Svenska kyrkan är den bästa organisation jag stött på att ordna barnvänliga kaféer, öppna förskolor, sång- & rytmikgrupper, etc. Och det görs med värme. Kyrkan sköter i själva verket denna uppgift bättre än kommunen. Och det är gratis vare sig man är medlem eller inte.
Där jag bor finns en kvarterskyrka som jag och min son besöker flera gånger i veckan. Fikat är billigt och pengarna lägger man själv i en burk.
Jag är fortfarande inte troende. Och även om jag vore det så skulle jag nog inte kunna ställa mig bakom kyrkans historia av förföljelser och maktmissbruk. Men däremot ser jag nu vilket bra och viktigt arbete kyrkans fotfolk gör.
Så länge jag hänger på kvarterskyrkan kommer jag lägga extra pengar i burken när jag fikar. Jag betalar ju ingen kyrkoskatt.
fredag 22 november 2013
Till minnet av en gammal hjälte
En vårvinterdag tidigare i år tog jag en promenad över broarna från Liljeholmen till Reimersholme. Märkligt nog så var det första gången jag promenerade på denna ö i Stockholms innerstad. Det märkliga ligger i att jag har bott i stort sett hela mitt liv i huvudstaden. Jag måste säga att jag tycker om den sortens märkligheter; att jag efter 33 år fortfarande har platser kvar att upptäcka i min hemstad.
När jag promenerade där, med min son sovandes i vagnen, tänkte jag på Rutger Ingelman. Han är en av mina hjältar och förebilder bland pedagoger, en av de lärarutbildare som gjort mig till den lärare jag är. På Lärarhögskolan i Stockhom var han något av en legend. Jag skulle vilja passa på att skriva några rader om denne man.
Anledningen till att jag tänkte på Rutger var att han bodde på Reimersholme. Det nämnde han en gång under ett matematikseminarium han ledde. Jag tror att det kom upp av att han hade skrivit upp gatunumret han bodde på bland en massa andra tal på tavlan. Tanken var att vi skulle gissa vad siffrorna och talen på tavlan betydde. Det var ett exempel på ingångar till matematik under de första skolåren.
Det känns logiskt att Rutger bodde just på Reimersholme. Lärarutbildningen låg en gång i tiden på Blommensberg i Liljeholmen och när jag utbildade mig låg den på Konradsberg på Kungsholmen. Rutger bodde mitt emellan dessa två platser.
Jag kände själv inte Rutger. Han var en person jag stötte på då och då under utbildningen. Men han var en lärare som gjorde intryck. Dök det upp en öppen föreläsning som han höll så gick jag dit. Han utstrålade en otrolig värme och glädje och kärlek för barn, förskola och skola. Det är omöjligt att beskriva Rutger utan att använda ordet värme. Jag tänker ibland på honom som den lärare jag själv vill vara.
Det känns svårt att fånga essensen av en människa i text. Men det är hjältar som Rutger vi behöver skriva om. Han var inte en publicerad forskare, utan en undervisande lärare och lärarutbildare. Därför är det vi som påverkas och inspireras som måste skriva. Vissa texter skrev han så klart. Jag bläddrar ibland i boken Besjälat lärande, som han var en av författarna till, för att höra hans röst. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2010.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva en längre, utförligare text om Rutger Ingelman.
När jag promenerade där, med min son sovandes i vagnen, tänkte jag på Rutger Ingelman. Han är en av mina hjältar och förebilder bland pedagoger, en av de lärarutbildare som gjort mig till den lärare jag är. På Lärarhögskolan i Stockhom var han något av en legend. Jag skulle vilja passa på att skriva några rader om denne man.
Anledningen till att jag tänkte på Rutger var att han bodde på Reimersholme. Det nämnde han en gång under ett matematikseminarium han ledde. Jag tror att det kom upp av att han hade skrivit upp gatunumret han bodde på bland en massa andra tal på tavlan. Tanken var att vi skulle gissa vad siffrorna och talen på tavlan betydde. Det var ett exempel på ingångar till matematik under de första skolåren.
Det känns logiskt att Rutger bodde just på Reimersholme. Lärarutbildningen låg en gång i tiden på Blommensberg i Liljeholmen och när jag utbildade mig låg den på Konradsberg på Kungsholmen. Rutger bodde mitt emellan dessa två platser.
Jag kände själv inte Rutger. Han var en person jag stötte på då och då under utbildningen. Men han var en lärare som gjorde intryck. Dök det upp en öppen föreläsning som han höll så gick jag dit. Han utstrålade en otrolig värme och glädje och kärlek för barn, förskola och skola. Det är omöjligt att beskriva Rutger utan att använda ordet värme. Jag tänker ibland på honom som den lärare jag själv vill vara.
Det känns svårt att fånga essensen av en människa i text. Men det är hjältar som Rutger vi behöver skriva om. Han var inte en publicerad forskare, utan en undervisande lärare och lärarutbildare. Därför är det vi som påverkas och inspireras som måste skriva. Vissa texter skrev han så klart. Jag bläddrar ibland i boken Besjälat lärande, som han var en av författarna till, för att höra hans röst. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2010.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva en längre, utförligare text om Rutger Ingelman.
torsdag 21 november 2013
Kaffet & demokratin
Jag har en tanke med den här bloggen. Min idé är att den ska rymma reflektioner som kräver att man skriver ner dom för att sammanhangen ska synas. Det man ägnade sig åt som student alltså. Jag har flera gånger under mitt vuxna liv återvänt till universitetsvärlden, även efter min lärarexamen. Att träna min analytiska förmåga genom att skriva är något som jag tycker om.
Just nu är jag dock mitt inne i småbarnsförälderns vardag. Det gör att jag inte har särskilt mycket tid till skrivande. Just nu ligger min son och sover och då passar jag på att få ner några rader. Men jag tänker att med tiden kanske texterna växer.
Vi får se hur det blir.
Jag samlar hur som helst på kärnfulla citat. Jag samlar dom i ett par anteckningsböcker där jag fokuserar på pedagogiska idéer, tips, tankar. Mindre strukturerat än det jag tänker ska hamna på den här bloggen.
Igår kväll bläddrade jag en stund i ett gammalt nummer av Pedagogiska magasinet (4/2012). Där intervjuades den gamle läraren och folkbildaren Gösta Vestlund. Han var då 99 år gammal, nu alltså 100. Han hade många kloka tankar, för att inte tala om erfarenheter (han undervisade bland andra Olof Palme i Sigtuna). Ett väldigt litet citat bland de större, var något han sade om kaffedrickande. Han kallar kaffet för "demokratins fasta grund". Ta en stund och fundera på det... Visst har han nog rätt? Kaffet och det gemensamma fikat har nog en inte helt obetydlig del i den svenska demokratins och välfärdens framväxt. Sverige beskrivs ju ofta som en konsensuskultur. Och vad är en tydligare symbol för förhandlingar, överenskommelser och goda samtal om inte just kaffe?
Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i detta, utan nöjer mig med att ta till mig kaffet som en symbol för demokratin!
Just nu är jag dock mitt inne i småbarnsförälderns vardag. Det gör att jag inte har särskilt mycket tid till skrivande. Just nu ligger min son och sover och då passar jag på att få ner några rader. Men jag tänker att med tiden kanske texterna växer.
Vi får se hur det blir.
Jag samlar hur som helst på kärnfulla citat. Jag samlar dom i ett par anteckningsböcker där jag fokuserar på pedagogiska idéer, tips, tankar. Mindre strukturerat än det jag tänker ska hamna på den här bloggen.
Igår kväll bläddrade jag en stund i ett gammalt nummer av Pedagogiska magasinet (4/2012). Där intervjuades den gamle läraren och folkbildaren Gösta Vestlund. Han var då 99 år gammal, nu alltså 100. Han hade många kloka tankar, för att inte tala om erfarenheter (han undervisade bland andra Olof Palme i Sigtuna). Ett väldigt litet citat bland de större, var något han sade om kaffedrickande. Han kallar kaffet för "demokratins fasta grund". Ta en stund och fundera på det... Visst har han nog rätt? Kaffet och det gemensamma fikat har nog en inte helt obetydlig del i den svenska demokratins och välfärdens framväxt. Sverige beskrivs ju ofta som en konsensuskultur. Och vad är en tydligare symbol för förhandlingar, överenskommelser och goda samtal om inte just kaffe?
Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i detta, utan nöjer mig med att ta till mig kaffet som en symbol för demokratin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)